Amela de la Cruz skriver om sina reflektioner kring Pisa och skoldebatten

Noggrant har jag bevakat debatten om skolan efter Pisa resultaten. Länge har jag känt mig arg och besviken på att läsa ” det är föräldrarnas fel, det är politikernas fel, det är lärarnas fel”.

Debatten börjar likna en sandlåda där små barn leker med varandra.

Och nu när jag nämner barnen, hur känner de egentligen?

Vad vill barnen?

För trots allt är det barnen som det angår mest, det är deras framtid.

Barnen träffar jag varje dag i mitt klassrum. Tro mig eller ej men jag ser att de är kunskapstörstiga, de vill lära sig, de frågar, de undrar och de vill.

Varje dag undrar de om nya saker. Helt omedvetna om det som försiggår ute i samhället.

Ibland undrar jag? Borde jag tala om för dem om resultaten av ännu en undersökning?

Men självklart lämnar jag dem lycklig ovetandes om debatten där lärarna skiljer på politiker och politiker skiljer på lärarna, där vänster skiljer på de friskolorna, Sverigedemokraterna på invandrarna, socialdemokraterna på skattesänkningarna och miljöpartiet pekar på Fridolin som är lärare.

Alla dessa inlägg och alla dessa debatter talar väldigt mycket om kunskap i alla former.

Det jag saknar är debatten om den riktiga kärleken för kunskap om de riktiga betygen, om de riktiga slitsamma timmar som vi lärare sitter och förbereder oss på. Jag saknar en debatt om varför det är viktigt med kunskap, en debatt som talar om varför det är viktigt med bättre skola (om man nu tycker att det behövs). Naturligtvis saknar jag de objektiva lärarrösterna, de som hörs alldeles för lite.

Det stora problemet ligger inte hos Björklund, det stora problemet ligger i samhället i stort.

Vi kan inte förvänta oss stora förändringar även om vi byter ut politikerna, vi måste förändra samhällets allmänna syn på skolan och kunskap. Vi måste göra något åt denna förändring var och en. Vi måste sluta skilja på varandra och ta ansvar för skolan tillsammans.

För det är vi skyldiga barnen, framtiden.

För att framtiden är det vi lärare har i våra händer varje dag och det ska vi måna över.

Annonser

Med (s) glöms mer än hälften bort

Socialdemokraternas tungviktare skriver ”Så ska vi vända regeringens djupa misslyckande i skolan”. Det handlar om PISA resultaten och vad som ska göras men de glömmer bort mer än hälften av vad som behöver göras. De är så ivriga att göra en politisk poäng och skylla på regeringen så att de börjar med rena sakfel i första stycket. PISA mätningen gjordes på nionde klassare som inte påverkats av Björklunds reformer. Hur kan deras dåliga resultat då skyllas på regeringen? Företrädare för (s) lyfter nu fram att att det går att svänga ett skolsystem på bara 6-7 år och att då skulle de borgerliga ha tiden för detta. Då glömmer de bort att de själva flyttat bort makten från regeringen och ut till kommunerna och alla initiativ från regeringen har bara indirekt verkan och en rejält förlängd tid för att få effekt. Det är helt uppenbart att regeringen inte skulle ha kunnat agera snabbare och vad vi nu mäter är resultaten av tidigare reformer.

Vid 1990-talets ekonomiska kris hittade man den stora besparingsmöjligheten skolan och genom att det var kommunerna som gavs ansvaret för att skära så kunde moderater och socialdemokrater i ljuv harmoni ägna sig åt en rejäl slakt av både lärarlöner och resurser till undervisningen. Socialdemokraterna hade sällskap vid dessa nedskärningar men när de nu försöker lyfta fram sig som de generösa så klingar det verkligen ytterst illa. Vi har nu under alliansen haft en ny ekonomisk kris som globalt sett inte känns ett dugg mindre än 1990-talets. Skillnaden är att både Sverige och skolan klarat sig mycket bättre och att resurserna till skolan ökats. Det är högstämda ord från vänster men vilken trovärdighet har de? 

Vi applåderar socialdemokraternas tankar om ”En kunskapsskola med mindre klasser och skickliga lärare” för elevernas kunskapsrätt har verkligen inte varit i fokus hos de rödgröna partierna. Några av de mest insiktsfulla beskrivningarna och funderingarna om skolan har skrivits av vänsterdebattörer med Gunnar Ohrlander i spetsen men partifolket har inte lyssnat. Vi önskar mindre klasser men vill ställa frågan om varför reformer med mindre klasser så ofta lett till försämringar av elevresultat? Svaret är förstås att det funnits för få tillräckligt skickliga lärare så att när en mindre klass får en rent ut sagt oskicklig lärare, en ofta obehörig, outbildad ”lärare” så är det sämre än en större klass där läraren kan sin sak. Då kommer vi till den viktiga del av detta som socialdemokraterna helt glömmer bort. Det ska göras en nationell samling för läraryrket men hur konkret ska lönerna repareras när beslutanderätten inte ligger hos regeringen utan hos SKL? Vilka socialdemokratiska kommuner är föregångare när det gäller satsningar på lärarkåren? Inte många.

Socialdemokraternas analys av hur åtgärderna ska sättas in leder också till funderingar.

Det är förstås så att tidiga åtgärder har forskningsstöd och en av våra hjärtefrågor är att vi behöver upptäcka problemen tidigt men hur möter vi elever som har otur att falla igenom systemet eller som drabbas av knakande socialt nät under den känsliga tonårstiden? Det är väldigt tydligt att just rekryteringen av ämneslärare till högstadiet är det område som har en rent katastrofal situation. Hälften av lektionerna på högstadiet genomförs av någon som inte är behörig i ämnet. Någon som inte kan det som eleverna ska lära sig. Borde inte åtgärder för att få fram skickliga lärare sättas in här?

Socialdemokraterna ser det som ett problem att de bästa svenska eleverna har välutbildade föräldrar, men de glömmer att internationella undersökningar visar att många elevgrupper i andra länder har bättre studieresultat trots outbildade föräldrar. Myten om de socioekonomiska sambanden håller inte. Själv grundidén med den sammahållna skolan är att elever med föräldrar som kan ge bättre draghjälp i sin tur ger draghjälp åt alla andra elever. Då kan vi inte vara besvikna över att de trivs och utvecklas i skolan. Varför skulle de annars vilja bidra till vår skola?

Vi understödjer ”En jämlik skola där varje barn kan lyckas” och att elevbehov ska styra resurstilldelningen. Det har bara varit så förunderligt tyst från socialdemokraterna tidigare när det gäller ökat statligt inflytande, ökad likvärdighet och kraftfulla åtgärder när kommunala skolor missköts. Är det här ett uppvaknande från socialdemokraterna eller är det bara valfläsk?

Vi vill också ”Stoppa vinstjakten i skolan” och menar att en statlig upphandling av skoltjänster måste genomföras mycket professionellare än den görs nu. Inga invändningar mot de förslag som förs fram men vi kan ändå inte låta bli att uppmärksamma att PISA resultaten handlar om grundskolan där friskolorna står för en liten andel. Den vinstjakt vi skulle vilja ha ett snabbt slut på det är den som handlar om kommunernas jagande efter ett område att hämta pengar från för allt från skrytbyggen till behjärtansvärda saker. Skolan är en alldeles för viktig framtidsfråga för att fungera som budgetregulator och det som hamnar i strykklass när ekonomin är tuff.tummen_ner

Socialdemokraternas tungviktare visar sig inte vara speciellt pålästa kring skolans läge och hur åtgärder kan ge effekt. Det är då väldigt tydligt att de åtgärder de vill genomföra faktiskt bara blir halvmesyrer om de inte kombineras med ett antal andra åtgärder som ofta redan är på gång. De efterlyser ett upplösande av blockpolitiken men en utsträckt hand av Jan Björklund om att ansvaret för läget finns hos både tidigare vänster och höger regeringar, den slår de bara bort med sin osakliga, rent politiskt taktiska inledning.

av Jan Lenander

 

Förtal är inte en demokratisk debattmetod

Det har åter blivit aktuellt att ställa frågan hur politisk debatt får bedrivas. Många politiker hotas och trakasseras, vilket är ett starkt hot mot demokratin. Det är nu 30 år sedan nidbilderna av Palme cirkulerade där politiska inlägg till stor del utgjordes av personangrepp. Vi får aldrig veta om en eventuell koppling mellan den kampanjen och mordet på Olof Palme fanns, men frågan om hur vi borde agerat är högaktuell. Nu går vi in i ett nytt medielandskap som är en betydande faktor för demokratisering men det innebär samtidigt att det bara behövs en knapptryckning för att sprida förtal. Det borde mana till eftertanke. När ”lattedrickare” används för att smutskasta kvinnliga politiker kan det uppfattas som lustigt, men var går gränsen mellan humor och något helt annat? Det finns exempel på när flera viktiga gränser för vad som är ok har passerats och vi ställer oss frågan om detta till och med skulle kunna ses som uppmaningar till att utnyttja den nya tekniken till ärekränkning och förtal.

För oss som är verksamma i skolan är talet om ”major Björklund” inget nytt, men vi märker hur mycket värre saker börjar spridas och till människor som egentligen inte vet något om vilka sakfrågor och argument som startade diskussionen. Skoldebatten har länge varit mycket hård. Motpolerna utgår från två ideologier, som inte har med partipolitik att göra utan är tolkningar av hur lärande bäst sker. Dessa motpoler brukar kallas progressivism och traditionalism, vilket antyder att det är progressivisterna som tagit sig rätten att bestämma innebörden av vad som är framsynt. Medan progressivisterna understryker elevens fria val och bestämmanderätt lyfter de s.k traditionalisterna fram hur även vuxenvärlden måste ta ett ansvar för ledarskap och vad som ska läras. Progressivister dominerar synen på såväl skolforskning som lärarutbildning trots de misslyckanden deras idéer resulterat i. Jan Björklund synliggör allt det som progressivisterna vill dölja. Det är tydligt att Björklund utgör ett stort hot mot många personer med framskjutna positioner i samhället, men det berättigar inte till systematiska personangrepp och förtal.

devil_commonsMånga studenter vittnar om hur de förväntas lära sig vilka åsikter de ska ha och att det läggs tid på ren smutskastning av vår utbildningsminister. I programmet Debatt deltog en kurator vars omfattande kritik bestod av grundlösa påhopp i stil med att ”de är också dina medborgare” och ”kör inte allting i botten som den här utbildningsministern … propagerar för”. Hon bortsåg helt från att det hon kritiserade låg utanför vad han kunde åtgärda utan att beskyllas för ministerstyre. När någon med en yrkesroll relaterad till skolan är så fullständigt osaklig och inte ens påläst är det skrämmande. Vi kommer ihåg Unni Drougges twitter: ”Kan någon skjuta Björklund?” Man undrar också varför när en bloggare med stark anknytning till skolan väljer att publicera en kavalkad av foton med Björklund som exempelvis vampyr. Över gränsen gick den bloggare som valt att i sin blogg klä Björklund i en SS-uniform. När man på facebook och twitter etc. använder allt från ”skitstövel” till ”psykopat” som uttryck i diskussionen är en viktig fråga vad nästa steg blir? Det är många politiker som drabbas av ett påhittat twitter-konto som sprider dumheter i deras namn men att det är så många med framskjutna positioner inom skolvärlden som anser att de vill stödja och sprida saker från det konto som förlöjligar Jan Björklund är ett mycket dåligt tecken för vår skola.

Alla och i synnerhet de verksamma inom skolan bör besinna sig och hyfsa debatten. Debatter mellan konstruktivister och traditionalister har historiskt sett många gånger varit givande, men personangrepp som kampanjform hör inte hemma i ett modernt land.

av Jan Lenander med tack till Gertie Hammarberg Tersmeden för fin hjälp