GÖR SKOLAN STATLIG NU!

Statligt huvudmannaskap för skolan NU

Göran Persson tog 1991 kommunaliseringen av skolan i egna händer och körde över sina partikamrater. Med en knapp majoritet  (vänstern), drev han igenom kommunaliseringen. Person vältrade över ansvaret för skolpolitiken på kommunerna och regeringen sköt därmed ifrån sig ansvaret för skolan. Göran Person bestämde och drev igenom kommunaliseringen av lärarkåren och det utbröt stora proteströrelser. Enligt en SCB-undersökning var  då 75% av befolkningen motståndare till denna reform. Idag finns det enligt svenska opinionsundersökningar en majoritet  för ett nytt statligt huvudmannaskap för skolan.

Vi ser nu konsekvenserna av kommunaliseringen av skolan. Allt fler larmrapporter har genom åren kommit om tillståndet i skolan. I december kommer den nya PISA undersökningen, vilken troligen inte heller denna gång kommer att visa på tillfredsställande resultat för  svensk skola.

Jan Björklund har drivit igenom flera berömvärda reformer för att förbättra skolan. Trots det återstår mycket att göra. Varje enskilt problem som vi  försöker analysera och belysa  gällande skolan utmynnar  i samma slutsats:

Staten måste återta ansvaret för skolan!

Först då kan vi få en likvärdig skola där alla elever har samma kunskapsmål att arbeta efter, och en likvärdig resultatuppföljning.

En annan negativ spelare i nedmonteringen av skolan är SKL som har motarbetat lärarkåren och inte tycks ha förstått vikten av att ha skickliga lärare och att upprätthålla lärarnas status och löner i nivå med andra akademikeryrken. Man har försökt likställa lärare med andra kommunala yrkesgrupper.  Detta har nu fått till följd att det råder brist på lärare i vissa ämnen, främst ma/no-ämnen samt språk. En stor andel duktiga lärare går dessutom i pension de nästkommande åren samtidigt som nyexaminerade lärare har en bristfällig utbildning i vissa delar. Främst gäller detta läsinlärning. Det syns inte minst i elevernas läsförmåga som blir allt sämre. Eleverna förstår inte lärarna och kan inte kommunicera med dem och lärarna förstår inte elevernas sätt att uttrycka sig skriftligt på högre utbildningar, skriver Ann Heberlein, Lunds universitet på SvD debatt tidigare i höstas.

Numera vittnar lärare också att elever i årskurs  5  inte  kan läsa. Något sådant förekom inte förr när skolan var en statlig angelägenhet – nu sker det även i skolor i socioekonomiskt stabila områden. Inte heller har eleverna en adekvat läskunnighet när de börjar högstadiet. I vissa skolor har  drygt 25%  av 13–åringarna en läshastighet som ligger under normalvärdet. Läskunnighet är en självklarhet för att kunna följa och ta till sig undervisningen  i samtliga ämnen, inte minst i studier på högre nivå.  Nationella prov som genomförs i årskurs 9 och på gymnasiet bör vara ett nationellt kvalitetsinstrument, likt de standardiserade prov som tidigare användes av skolan innan den kommunaliserades.För att säkerställa en rättvis bedömning av eleverna bör proven vara gemensamma för hela landet och rättningen bör göras centralt. Med standardiserade prov kan elever som är i behov av extra stöd tidigare uppmärksammas.  Inte minst av denna orsak krävs en skola som är regelstyrd och inte budgetstyrd.

Hur vi än vrider och vänder på problemet i svensk skola så hamnar vi åter i denna slutsats: Skolan måste bli en statlig angelägenhet – staten måste bli huvudman!

Annonser

Lärares frihet att tycka till om skolan

munkavleMånga har med stor förvåning och obehag kunnat följa turerna kring Per Kornhall och även om Upplands Väsby kommun varit återhållsamma med sin version så är det ändå en del saker som sticker ut. Det är flera ageranden som kommit så tidsmässigt att de ger intrycket av att arbetsgivaren vill bestämma vilka åsikter en medarbetare får uttrycka. Per Kornhall har det senaste också offentligt varit kritisk mot sin arbetsgivare och det är ju inte direkt lojalt utan ganska sårande för de som drabbas. Dock kan man undra om en kommun styrd med liberala värderingar behöver agera mot ett sådant uppträdande. En offentlig verksamhets viktigaste tillgång är ju att den upplevs som demokratisk och tillåter kritik.

Här är det tänkt att lyfta en mer allmän diskussion om skolans medarbetares frihet. Troligen finns en ingrediens av medarbetares frihet och autonomi i konflikten i Upplands Väsby och att det juridiska kommer att fokusera på detta. Att direkt med lagens hjälp hindra någon att ha åsikter går inte. Det finns dock en stark koppling mellan frihet och yttrandefrihet. En arbetsgivare som är oense med en medarbetare kan kraftigt kringskära medarbetarens frihet och därvid provocera en motreaktion som är otillåten. Tyck rätt annars tar vi bort all din frihet blir budskapet till medarbetare och det är knappast liberalt.

Vad är det då för värderingar som driver arbetsgivare att kontrollera och begränsa medarbetares frihet. Något vi ofta möter är paralleller med framgångsrikt företagande. Steve Jobs skulle aldrig ha accepterat att någon Applemedarbetare offentligt hade uttryckt åsikter på tvärs med hans. Som del av NPM konceptet finns det många inom kommunerna som ger intrycket av att vilja vara skolans motsvarighet till Jobs. Det kan väl låta väldigt lockande när någon inom kommunen med mycket kraft talar om svaga elever och bättre elevfokus, elevdemokrati och ökad frihet för eleven, lokal förankring etcetera. Analyserar man de starka inslag av styrning och hierarkiska synsätt som följer med i paketet så framstår detta som ganska motriktat målen och faktiskt rätt ologiskt. Ledarskapet är viktigt men en verksamhet behöver ett avstamp i de som gör arbetet på ett helt annat sätt. En skola på liberal grund tar fram sina visioner tillsammans med lärarna.

Vad svenska skolan behöver är inte framtagning av spjutspetsprodukter utan ett idogt och positivt sätt att möta ungdomar på miljontals olika sätt. Då är likformighet och hierarkisk styrning inte ett framgångsrecept. Vi har alldeles för ofta drabbats av hårdhänt påtvingade idéer med snudd på noll förankring och tyvärr ren okunnighet om vad som fungerar för elevens lärande. Det finns forskning som visar att starka visioner att enas kring är viktiga för en skola. Dock var det så att när fina och positiva metoder från Nossebro påtvingades Rosengård så blev det dödsstöten för verksamheten där. Forskning visar att det är inte exakt utformningen av visionen som är avgörande utan den enighet som uppnås kring den. Visionerna bör vara väldigt tillåtande för olikheter för att få bästa kraft. En väl fungerande skola skapas genom att bejaka lärares olikheter. Då är olikheter i åsikter också något som arbetsgivaren bör understödja. När arbetsgivare i skolans värld hamnar i konflikt med en medarbetare bör de också inse att hårda tag hämmar många andra lärare också. Det finns många argument för att det är rätt att tillåta en stor frihet i alla skolor.

Medarbetare ska vara lojala med sin arbetsgivare men vilka ska lärare vara lojala mot i sin yrkesutövning. Det finns förstås någon chef som gärna vill se sig själv som motsvarighet till företagets VD men redan tidigare har här påpekats att de där parallellerna till företagsvärlden de kan ha sina svagheter. Här lyfter vi också att skolan i mångt bör ha styrdokumenten som sin ledstjärna och då är det kanske viktigare att lärare har sin viktigaste lojalitet mot detta. Det är nog tillräckligt som det är att lönesättningen ger så mycket makt till kommunen, mer är inte önskvärt. Det finns stora nackdelar med att föräldrar går in och styr och ställer i sina barns skola med orättvisor, konflikter och kvalitetsproblem som resultat. Föräldrarna väljarna är dock skolans viktigaste uppdragsgivare och när det gäller en lärares lojalitet så borde den i första hand vara med dem och inte med en tjänsteman högre upp i hierarkin. Lärares integritet är viktig för en demokratisk skola. I en liberal skola samverkar lärares frihet med behovet av att de ska vara lojala på många sätt. Denna frihet måste då tillmätas ett stort värde.

PS. Denna åsiktfrihetshistoria fortsätter: ”Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd” och jag citerar Per Kornhall: ” får inte upprättelse förrän tidigast om ungefär ett år när Arbetsdomstolen har hunnit pröva mitt fall”. Den här kraftmätningen kring en arbetstagares frihet kommer att pågå länge än.