Lärare utan frihet

De senaste årens mätresultat från PISA och TIMSS har bekräftat det som lärarna har vetat sedan länge: det har blivit allt svårare för en lärare i den svenska skolan att göra ett bra jobb. Lärarnas tid har slukats upp av en byråkratisk administration och detaljerad dokumentation som krävt mycket men gett tillbaka litet.

De ekonomiska villkoren har blivit allt sämre. De svenska lärarnas löner hör numera till de lägsta i Västeuropa. Samtidigt har den arbetsplatsförlagda lärararbetstiden utökats. Kostnaderna för svenska lärares fortbildning ligger på bottennivå. I många kurser får eleverna gå utan läroböcker, och i de kurser där eleverna verkligen har läroböcker måste böckerna i regel lämnas tillbaka till skolan efter avslutad kurs.

Många hoppades att undervisningen skulle få ett lyft av it och datanätverk. Nya spännande interaktiva datorprogram skulle kunna ge eleverna en stimulerande och individuellt anpassad undervisning i alla ämnen. De förhoppningarna har i stort sett kommit på skam. I stället har skolorna fått en it-undervisning som koncentrerats till gymnasiets teknikprogram, och i skolorna i övrigt har kraven från nya datorprogram för skoladministration och kontroll ytterligare ökat lärarnas administrativa börda. Lärarprofessionen får allt svårare att råda över sin egen arbetssituation.

Den prekära situationen i skolorna reflekteras i elevernas studieresultat. 2013 års PISA-undersökning visade att Sverige, av alla OECD-länder, hade den mest negativa utvecklingen i elevernas kunskaper i matematik, läsförståelse och naturkunskap. Lärarnas pressade arbetssituation har också fått andra återverkningar. Kontakten med eleverna blir ofta lidande. Svenska skolor har den högsta frekvensen av sena ankomster av alla OECD-länder. Skolk och dålig arbetsro i klassrummet är alltför vanliga företeelser.

Försöken att komma till rätta med problemen har dominerats av de stora aktörerna i skoldebatten. Oavsett partitillhörighet har en extremt marknadsliberal höger och en gammelsocialistisk vänster tävlat i att skylla på varandra. Både kommunaliseringen av skolan 1991 och friskolereformen 1992 ges skulden för skolans sjunkande resultat.

Slagväxlingen mellan vänstern och högern har inte för skoldebatten framåt. Skolpolitiken har hamnat i ett dödläge med fastlåsta positioner.

Folkpartiets skolpolitik sedan 2006 har kryssat mellan de olika aktörerna i skolans värld med växlande resultat. Några välbehövliga reformer har gått av stapeln utan gnissel, medan andra har stött på patrull.

Johan Wennströms nya bok Lärare utan frihet. När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen ger ett nytt oväntat perspektiv på den svenska skolans problem. Han menar att olika extrema tankeriktningar både till höger och till vänster fått ett avgörande inflytande över skolan, och att de tankeriktningarna i samverkan format skolan och framkallat skolans haveri. Lärarnas identitet och autonomi har underminerats från både vänster och höger.

Johan Wennström har skrivit en viktig bok. Den bör läsas av alla, inte bara av lärarna.

Clas Örjan Spång

Annonser