Lärare måste kunna bedriva ett professionellt arbete!

De senaste årens mätresultat från PISA och TIMSS har bara bekräftat det som lärarna har vetat sedan länge: det har blivit allt svårare för en lärare i den svenska skolan att göra ett bra jobb. Lärarnas tid har slukats upp av byråkratisk administration , detaljerad dokumentation och teknikstrul som krävt mycket men gett tillbaka litet. Det har blivit svårare att hålla ihop stora och heterogent sammansatta klasser. Det hör till ovanligheterna att en lärare kan få en vikarie, i stället lämnas en klass utan lärarledd undervisning. Lämpliga läroböcker finns bara i ett fåtal ämnen, i stället får läraren kopiera upp undervisningsmateriel på egen hand.

Jag saknar en diskussion om vilka förutsättningar lärarna behöver för att kunna bedriva ett professionellt arbete. Det finns många skolreformer de senaste åren som har motverkat sina syften, men för de lärare som har varit yrkesverksamma de senaste tjugofem åren finns det några årtal som har varit tydligt avgörande. Det är åren 1991 och 1992. De årens skolreformer utvärderades alltför sent och alltför vagt. Försöken att komma till rätta med problemen har dominerats av de stora aktörerna i skoldebatten. Oavsett partitillhörighet har en extremt marknadsliberal höger och en gammelsocialistisk vänster tävlat i att skylla på varandra. Både kommunaliseringen av skolan 1991 och friskolereformen 1992 ges skulden för skolans sjunkande resultat.

Den gammelsocialistiska vänstern vill av gammal vana ta ställning för de svagaste spelarna i skolans värld – och som sådana uppfattas eleverna. Att minska ner elevernas arbetsbörda genom att förbjuda läxor blir därför ett dagskrav i leninistisk anda. Läxor fördöms, oavsett elevernas ålder, läxornas utformning och vilket ämne det är frågan om.

Den marknadsliberala högern har hämtat sin inspiration från en extrem filosofisk riktning inom nationalekonomin – Chicagoskolan. Dess främste talesman, Milton Friedman, var en enveten förespråkare för ett bidragssystem som gav en skola ett fast bidrag för varje elev. Han kallade detta ”school vouchers”. Genom att rekrytera många elever skulle en skola kunna få höga bidrag. Systemet bakades in i 1992 års friskolereform, det kallades då ”skolpeng”, men det anpassades inte till svenska förhållanden. I USA och Storbritannien finns särskilda examinationsstyrelser som i hög grad ansvarar för betygsättningen med hjälp av skriftliga prov och inspektioner. Betygsättningen ger också indirekt en kvalitetskontroll av undervisningen. Examinationsstyrelserna är helt självständiga gentemot skolorna. I motsats till Sverige är det alltså inte lärarna – eller skolorna – som sätter betyg.

I den svenska praktiken har kombinationen av skolpeng och bristfällig kvalitetskontroll av undervisningen skapat en betygsinflation, allt för att höga lättköpta betyg i en skola ska locka fler elever med åtföljande skolpeng.

I debatten om friskolereformen har de tunga aktörerna satt lärarna på undantag – det har varit ideologin som fått företräde, men det har inte bara funnits en vänster–höger–dimension i skoldebatten. Lärarna har också blivit marginaliserade i en debatt mellan framstegsoptimister och bakåtsträvare.

Framstegsoptimisterna vill slösa och bakåtsträvarna vill spara.

Bakåtsträvarna har inte varit så högljudda i debatten, men de har märkts desto mer som ekonomiska beslutsfattare i kommuner och friskolekoncerner. De vill gärna bortse från modern pedagogisk forskning och utvecklingen av it-hjälpmedel i undervisningen. Pedagogiskt utbildade lärare, datorer och dataprogram kostar pengar. Obehöriga lärare och gammaldags lektionssalar är billigare.

Värst drabbat är gymnasiet, med 43% obehöriga matematiklärare och 40% obehöriga samhällslärare. Datorer och nätverk finns, men de är ojämnt fördelade och illa anpassade till undervisning. En del skolor har åtminstone hårdvaran, de har datanätverk och en dator för varje elev, andra skolor har inte en enda fungerande datasal.

De ekonomiska villkoren har blivit allt sämre. SKL och friskolekoncernerna har varit skickliga på att förhandla ner lärarnas löner och fackförbunden har varit svaga. Trots de senaste årens lönesatsningar hör de svenska lärarnas löner fortfarande till de lägsta i Västeuropa. Tyskland och Luxemburg svarar för de högsta lärarlönerna, grundskolelärarnas löner ligger där mer än 77 % över de svenska (för lärare med mer än 15 års undervisningserfarenhet). I Skandinavien betalas de högsta lärarlönerna i Danmark , lönerna ligger 45 % över de svenska. Samtidigt med den blygsamma löneutvecklingen har den svenska arbetsplatsförlagda lärararbetstiden utökats och den reglerade arbetstiden avvecklats. Kostnaderna för lärarnas fortbildning ligger på bottennivå.

I sin sparnit har bakåtsträvarna till och med försämrat den svenska skolan under den nivå som den låg på för 25 år sedan. Lärarna har knappt tid att granska befintliga läroböcker och i många kurser får eleverna gå utan läroböcker. I de kurser där eleverna verkligen har läroböcker är böckerna i regel begagnade, smutsiga och slitna och böckerna lämnas tillbaka till skolan efter avslutad kurs.

Många lärare hade hoppats att undervisningen skulle få ett lyft av it och datanätverk. Nya spännande interaktiva datorprogram skulle kunna ge eleverna en stimulerande, kunnig och individuellt anpassad undervisning i alla ämnen. De förhoppningarna har i stort sett kommit på skam. Det finns många datorer i skolorna, men deras innehåll är bristfälligt. I stället har vi fått en it-undervisning som koncentrerats till gymnasiets teknikprogram och elprogram, och i skolorna i övrigt har kraven från nya datorprogram för skoladministration och kontroll ytterligare ökat lärarnas administrativa börda. Lärarprofessionen har fått allt svårare att råda över sin egen arbetssituation.

Slagväxlingen mellan vänstern och högern har inte fört skoldebatten framåt. It-utvecklingen har kört över lärarna i stället för att ge dem ett pedagogiskt stöd. Skolpolitiken har hamnat i ett dödläge med fastlåsta positioner.

Vad ska vi då göra? Jag tror att vi måste hitta en väg ut ur den snårskog av fixa idéer, amatörism, illa genomtänkta skolreformer och underfinansiering som definierar villkoren för den svenska skolan. Några steg på vägen:

* Trappa ner det misslyckade styrsystemet med skolpeng för varje elev. Om den individuella skolpengen minskas till hälften kan miljonbelopp frigöras för en finansiering av skolorna som bättre överensstämmer med beprövad erfarenhet i offentlig förvaltning.
* Ge skolorna en mer självständig ställning. Statliga medel ska gå direkt till skolorna och inte ta omvägen över kommuner och friskolekoncerner. Pengarna behövs för en upprustning av ålderdomliga lektionssalar, skolbibliotek och mycket annat.
* Ge lärarna en mer självständig ställning. Lärarna behöver inte fler lagar och förordningar som ska styra deras arbete, de behöver mer resurser till sin undervisning, pengar till egen fortbildning, elevernas läroböcker och studiebesök.
* Ge skolorna och lärarna tillgång till resurser på nationell nivå. Det är slöseri att lärare ska tvingas uppfinna hjulet på nytt varje gång de ska detaljplanera en kurs eller en lektion. Gemensamma kursplaneringar, lektionsplaneringar, övningsuppgifter och prov i alla ämnen kan ligga på internet. De finns redan, det behövs bara en organisation som kan ge alla lärare till gång till dom.

Clas Örjan Spång

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s