Nytt verksamhetsår och nya utmaningar

I torsdags hade Liberala Lärare sitt årsmöte. Utöver att en ny styrelse konstituerades diskuterades ett antal både mycket viktiga och aktuella skolpolitiska frågor, frågor som vi inom Liberala Lärare tänker driva, väcka debatt och samarbeta kring. Se protokoll. Det handlar om en rad frågor som på ett eller annat sätt får konsekvenser på grund av att den kommunala skolan idag inte är likvärdig. I stort sett alla problematiska frågor som rör skolan går tillbaka till ett behov av ett återförstatligande av skolan. Det handlar bl.a om frågor som det fria skolvalet, disciplinen i skolan och regler för tilläggsbeloppen. Det är med andra ord viktigt att frågor som dessa problematiseras utifrån professionen, de som berörs av reformerna och på nära håll ser hur olika förändringar påverkar yrket utifrån flera olika infallsvinklar. Styrelsen har därför under året arbetat med att försöka finna en gemensam liberal ståndpunkt kring hur Liberala Lärare står i olika aktuella frågor mer precist inför framtida uttalanden i media.

Tyvärr fick Christer Nylander förhinder på grund av sina nya åtaganden som gruppledare i Riksdagen. Han skulle annars talat på årsmötet. Det är en hel del frågor som nu utreds kring skolan, inte minst kring frågan om arbetsro. Vi ser därför mycket fram emot ett möte med och tal av Nylander kring detta. Styrelsen har även haft kontakt med Lars Granath, som sitter i utbildningsutskottet i Solna kommun. Det är viktigt att lärares erfarenheter och synpunkter tas till vara på och vi ser därför även fram emot ett samarbete med Granath.

Det är glädjande att vår motion om ämnesbetyg på gymnasiet har fått bifall. Se verksamhetsberättelsen. Det ser vi som ett viktigt exempel på hur en fråga som lyfts utifrån ett lärarperspektiv faktiskt kan få gehör. Låt oss nu fortsätta göra vår röst hörd, bygga upp framtida samarbeten och anta utmaningarna inför det kommande verksamhetsåret.

Gertie Hammarberg Tersmeden (ordförande)

Annonser

Lärarlegitimationen en viktig reform inför en framtida kunskapsskola värd namnet

Debattens vågor går höga när det gäller frågan om införandet av lärarlegitimation. Inte sällan blir diskussionen svartvit när frågan istället bör lyftas i sitt komplexa sammanhang  och utvärderas mot bakgrund av hur skolan sett ut, hur den fungerar idag och vilken skola vi vill se i framtiden. Vi inom Liberala Lärare menar att reformen är  väsentlig som ett led i att rätta till skolans många systemfel.  Det är ett formellt viktigt steg i återprofessionaliseringen av läraryrket,  ett kliv i rätt rikting för att öka rättssäkerheten och inte minst driva på lärares löneutveckling.  Kort och gott ett steg närmare den likvärdiga kunskapsskola vi vill se. Däremot  har implementeringen  av lärarlegitimationen gått mycket snabbt och fått en del negativa konsekvenser.

Vi  ser en fara i att fokus när det gäller skolan alltmer kommit att glida ifrån själva kunskapsuppdraget, vilket kommer till uttryck på en mängd sätt. Det har fått konsekvenser för hur införandet av lärarlegitimationen fungerat. Här finns en mängd brister som vi vill lyfta fram och som måste rättas till om vi vill ha en kunskapsskola värd namnet.  Därför vill vi inom Liberala Lärare understryka att införandet enbart är ett första steg mot ett mål med en kunskapsskola  värd namnet.

  1. Vilken kvalitet har lärarutbildningen jämfört med andra akademiska utbildningar? Med kvalitet avser vi här att student efter avslutad utbildning har riktigt goda akademiska ämneskunskaper och ämnesdidaktisk skicklighet. Lärarutbildningen har istället utvecklats i en mer pedagogisk och allmändidaktisk riktning. Här finns alltså även en mängd problem när det gäller vem som avgör graden av kompetens.
  2. Vilka följder får lärarlegitimationen när huvudmannen prioriterar ekonomiska intressen framför kunskapsuppdraget? En positiv konsekvens är att det sätter en press på arbetsgivaren att anställa lärare som är behöriga att sätta betyg. Samtidigt leder detta till att ett färre antal legitimerade lärare uppmanas sätta betyg tillsammans med obehöriga kollegor utan extra avsatt tid. Detta är förutom ett arbetsmiljöproblem även ett rättsäkerhetsproblem. Redan idag uppmanas också legitimerade lärare undervisa i ämnen de saknar behörighet i för att fylla ut sina tjänster och det är också svårt att rekrytera legitimerade lärare som är beredda att ta tjänster på exempelvis 20 procent. Vi understryker därför också de många vikten av ett återförstatligande av skolan.

Slutligen får vi inte glömma vilka problem som fanns och de stora utmaningar skolan stod inför före reformen. Vi vill därför trycka på att de viktiga reformer som gjorts under Björklunds regeringstid ska ses som en del av en process som bara börjat och som är helt nödvändig om vi vill rädda och åter igen bygga upp en kunskapsskola värd namnet.

Gertie Hammarberg Tersmeden (ordförande)

Kris för gymnasieämnet Programmering

Sedan gymnasiereformen 2011 har det blivit svårare för it-intresserade gymnasister att läsa en kurs i programmering. Det är bara inom teknikprogrammets inriktning Informations- och medieteknik som ämnet Programmering är obligatoriskt. Gymnasister som väljer den inriktningen läser en nybörjarkurs i programmering, Programmering 1. Kursen omfattar 100 studiepoäng.

Gymnasister som inte studerar på teknikprogrammet – eller som studerar på en annan inriktning inom teknikprogrammet – har visserligen en teoretisk möjlighet att välja till en kurs i programmering, men det är sällan som deras skola erbjuder detta. Även om en sådan kurs verkligen ges på skolan hör det till ovanligheterna att det går att få in kursen i elevens schema.
Eleverna på en gymnasieskolas övriga program och inriktningar saknar alltså i regel tillfälle att välja kursen Programmering 1. Den möjligheten finns inte heller på skolor som helt saknar teknikprogram. Fortsättningskursen, Programmering 2, är följaktligen ännu svårare att pussla in i ett elevschema.

Vad göra?

Fler it-intresserade elever borde läsa programmering på gymnasienivå, den svenska arbetsmarknaden för programmerare är utmärkt. Yrket är mångfacetterat och det finns utrymme för många olika slags begåvningar. Spelprogrammering, programmering av appar för mobiltelefoner och javascriptprogrammering för webbsidor har en stor efterfrågan. Fler utbildningar vid yrkeshögskola kräver förkunskaper i programmering.
De elever som har fallenhet för att bli skickliga programmerare borde få ett bättre stöd. Det handlar om att ge eleverna bättre möjligheter att välja en kurs i programmering under studieplaneringen, att ta bort hindren för ett sådant kursval och att göra ämnet mer attraktivt. En kurs i programmering borde få en mycket bättre meritpoäng i studentbetyget.
Gymnasieelever på andra program än teknikprogrammet bör också de få ett erbjudande om en programmeringskurs då de lägger upp sin studieplanering. Krav på förkunskaper ställer inga hinder i vägen. För kursen Programmering 1 behöver eleverna inga förkunskaper utöver grundskolans matematik.
Före 2011 års gymnasiereform var det vanligt att elever på naturvetenskapsprogrammet valde en programmeringskurs i sin studieplanering. Med hjälp av en välplanerad schemaläggning borde det gå att erbjuda natureleverna en programmeringskurs som tillval också i dagsläget.
Ett samarbete mellan skolor skulle göra det möjligt att få ihop elevunderlag för programmeringskurser med elever från flera skolor. Därigenom uppstår också fler alternativ för valet av lämpliga lärare och undervisningslokaler.
Undervisningen i programmering måste göras mer lockande för eleverna. Datasalen ska vara modern och ha en overheadprojektor med hög upplösning, en whiteboard mm. Varje elev måste få arbeta vid en egen dator. Nya fräscha läroböcker som delas ut i början av en kurs är ett måste. Givetvis ska eleverna kunna behålla böckerna när kursen är slut.
Lärarna måste ha utmärkta kunskaper i it, tillräckliga pedagogiska kunskaper, undervisningserfarenhet och kunskaper i de programmeringsspråk som de undervisar i.
Skolornas datanätverk behöver en ordentlig uppryckning. Det är inte OK att eleverna får sitta och vänta flera minuter när de loggar in i början av en lektion. Värdefull undervisningstid försvinner på det sättet. Dessutom måste lärarna få rättigheter att bestämma vilken programvara som ska vara installerad i datorerna, det är inte något som kan beslutas centralt.

Engelsk storsatsning på programmering

Hösten 2014 infördes i England ett nytt obligatoriskt skolämne – Computing. Ämnet omfattar både allmänna it-kunskaper och programmering.
Trots de stora svårigheterna med att införa ett nytt ämne i alla skolor räknar det brittiska utbildningsdepartementet med att de har lyckats nå den viktigaste målsättningen med denna skolreform – intresset för it bland eleverna har fått ett rejält uppsving och fler elever väljer att fördjupa sina kunskaper i programmering. Den brittiska it-branchen har kommit ut ur den rekryteringskris som den upplevde bara för något år sedan.
I England siktar nu fler elever på att bli programmerare. It-branchen har fått en bättre kvalitet på sitt rekryteringsunderlag, med fler begåvade elever. Också ur ett jämställdhetsperspektiv har situationen förbättrats, med fler begåvade flickor som väljer det tidigare utpräglat manliga programmeraryrket.
Man kunde även i Sverige förbereda eleverna för den digitala värld som vi lever i.

Lotta Edholms tal vid årsmötet 2015

Föreningen Liberala Lärares årsmöte den 4 maj 2015 inleddes med ett anförande av Lotta Edholm, gruppledare för Folkpartiet i Stockholm och Stockholms skolborgarråd 2006-2014.

Aktuellt

Lotta inledde sitt anförande med att ta upp konsekvenserna av kommunaliseringen av skolan. Frågan har en stark anknytning till den rapport från OECD som presenterades under dagen. En låg grad av styrning, låga förväntningar på elever och ett läraryrke som tillåtits tappa i status pekas ut som orsaker till Sveriges PISA-ras. OECD ger sammantaget stöd för Folkpartiets reformer.

I en rapport i slutet av april från Timbro åskådliggjordes skillnaderna mellan olika kommuner och deras resultat. Stockholm har ett relativt bra resultat. En kommun som är jämförbar med Stockholm är Göteborg (rödgrönt styre) där resultaten är sämre. Likaså Sundsvall där sex skolor uppvisade dåliga resultat. Detta kan jämföras med Stockholm, där bara en skola hade motsvarande problem.

Några viktiga frågor som måste uppmärksammas:

  • Hur mycket pengar satsas i respektive kommun?
  • Hur prioriterar man?
  • Hur är synen på skolan?
  • Vilka signaler sänder politikerna in i organisationen?

Skolan är ett nationellt ansvar. Skillnaderna mellan hur kommuner prioriterar, styr och satsar på skolan är stora. För att förbättra likvärdigheten och resultaten måste det vara tydligt vem som har det övergripande ansvaret för resultaten. Folkpartiet menar att ansvaret för skolan måste vara sammanhållet över hela landet. Skolans kvalitet får inte bero på i vilken kommun man bor. Det är dags att återförstatliga skolan.

Lärare behöver bättre karriär- och fortbildningsmöjligheter. Lärarnas löner måste fortsätta att höjas – det höjer och reparerar lärarnas status.

Karriärlärarreformen

Lotta menar att karriärlärarreformen var ett genigrepp i sin enkla form. Denna reform behövde ej förhandlas mellan arbetsmarknadens parter.

Nu efter maktskiftet i Stockholm har S+MP hittat ett system som är fyrkantigt och krångligt samtidigt som lönesatsningen på lärarna uteblir.

Folkpartiet höjde lönerna i Stockholm med 7 % när de hade majoritet. Nu höjer S+MP inget över märket. Den statliga satsningen innebär 800 kr per månad under ett år.

Varje kommun ska ta fram kriterier som underlag för tillsättandet av förstelärartjänster/lektorstjänster.

Ett problem är de sammanpressade lönerna på lärararbetsmarknaden som ej finns i andra yrken. De har som konsekvens att det är svårt att få erfarna lärare att stanna kvar i yrket. Lotta varnar för ”hängmatteeffekten” – där höga ingångslöner slackar efter ett tiotal år.

Generellt måste lärarlönerna upp och karriärtjänsterna måste utvecklas.

OECD om läraryrket

Rapporten finns på Regeringens hemsida och på Liberala lärares FB-sida.

OECDs viktigaste punkt är en uppvärdering av läraryrket.  Inte minst menar OECD att karriärtjänstreformen är betydelsefull för att långsiktigt stärka svensk skola och läraryrket.

Ett yrkes värde mäts i hur mycket samhället vill betala, menar Lotta.

Den låga värderingen av skolan för med sig att föräldrar ifrågasätter för mycket. Många föräldrar ser sig som kunder hos en institution där professionella kunskaper saknas.

Om Folkpartiets skolpolitik

Det är viktigt att stå fast vid Folkpartiets skolpolitik.

Lotta menar att Jan Björklund blev kritiserad för sin retorik och inte för sin förda politik som utbildningsminister.

Den nuvarande utbildningsministern, Fridolin, lovade att fixa skolan inom 100 dagar efter makttillträdet men han har till dags dato endast hunnit tillsätta en skolkommission (samt att han har laddat upp en rap på Youtube).

Lärarutbildningen

Lärarutbildningen måste bli mer kvalitativ och skärpas.

Spetsgymnasier

Det finns idrottsgymnasier med riksintag – Lotta förespråkar att det skulle skapas liknande gymnasier med teoretiska studier på högre nivå och krav.

Ledarskap

Skolan har länge haft ett ledarskapsproblem som förvärrats i och med att skolan politiserats.

Lektorerna skulle till exempel kunna ta ett större ansvar och stötta rektorerna.

Det finns komplexa problem som hanteras hjälpligt, men fördjupning saknas.

Arbetsro

Disciplin är ett gemensamt förhållningssätt på en skola. Här bör skolan arbeta kring ordningsregler och regelverk och förankra dem.

Viktigt att förmedla:

  • Föräldrar är ansvariga för sina barn uppträdande i skolan.
  • Lärare ska stöttas av rektor och ordföranden för barn och utbildningsnämnder.

För många lärare vågar inte säga ifrån till elever av rädsla för att bli anmälda. Så kan det inte vara.

Glädjebetyg

Förslag på att utse censorer som stöttar vid betygsättningen för att hindra sättande av glädjebetyg.

Sammanfattning

Sammanhållet ger OECD:s rapport en tydlig bild av att de senaste årens skolreformer varit nödvändiga. De måste nu få tid att verka. Det är svårt och tar lång tid att förändra hur skolan fungerar och vad som sker i klassrummen. Det sker inte på en mandatperiod. Här har både de politiska partierna, skolans myndigheter och den nya Skolkommissionen ett enormt ansvar framöver.

De reformer för kunskap som genomförts får nu sammantaget ett erkännande av OECD. De behöver få kvarstå och utvecklas istället för att åter avbrytas.

Verksamhetsberättelse för 2014

Verksamhetsberättelse 2014 Föreningen LIBERALA LÄRARE  Verksamhetsåret  2014

Styrelsen 

Styrelsen har bestått av

  • Ordförande: Gertie Hammarberg Tersmeden
  • Vice ordförande: Amela de la Cruz
  • Andre vice ordförande: Håkan Friberg
  • Kassör och medieansvarig Clas Örjan Spång
  • Ledamot Ewa Bergman
  • Ledamot: Håkan Friberg
  • Ledamot: Clas-Örjan Spång
  • Ledamot: Jan Lenander
  • Ledamot: Ingvar Svensson
  • Ledamot: Maria Settergren

Övriga förtroendeposter

Valberedningen har bestått av Helena Sjöberg och Svante Parsjö Tegnér Revisor: Patrick Tersmeden

Viktiga händelser under året

Den 13 januari träffade två representanter ur styrelsen gymnasieministern, som tog emot oss i ca en timme och i samband med det mötet lyfte vi bl.a frågan om en obligatorisk  gymnasieutbildning, som vi är kritiska till.

Liberala Lärare har under det gångna året haft viss samverkan med SILC där styrelsen haft dialog med en rysk delegation med samhällslärare på grund- och gymnasienivå. De ryska lärarna har i samband med sitt Sverigebesök bjudits in av Liberala Lärare för studiebesök på två skolor vid tre tillfällen, dels vid en högstadieskola, dels vid ett gymnasium.

Nedan ryska samhällslärare på studiebesök vid Psykologigymnasiet i Solna.026

Inför valet 2014 publicerade Liberala Lärare en artikel om vikten av statligt huvudmannaskap (Tidningen NU 2014-06-07) Ytterligare publicerade artiklar är ”Lärare utan frihet” (Skola och samhälle 2014-01-19) samt en artikel publicerad på vår hemsida ”Lärare måste kunna bedriva ett professionellt arbete” (2014-01-24). Andre vice ordförande Håkan Friberg är medförfattare i antologin Kinesiskan flyttar in – nytt skolspråk i Sverige där han skrivit kapitlet ”Kinesiska 1998-2015: ett skolspråk med förhinder”. Evenemang: Den 24 mars arrangerades en museikväll med historiskt tema tillsammans med SILC. Verksamheten i siffror  Under året

  • hade föreningen medlemsintäkter motsvarande 6 betalande medlemmar.
  • genomfördes ett arrangemang
  • omsatte föreningen 692 kr

Stockholm 2015-05-03   Gertie Hammarberg Tersmeden, ordförande

Lärare måste kunna bedriva ett professionellt arbete!

De senaste årens mätresultat från PISA och TIMSS har bara bekräftat det som lärarna har vetat sedan länge: det har blivit allt svårare för en lärare i den svenska skolan att göra ett bra jobb. Lärarnas tid har slukats upp av byråkratisk administration , detaljerad dokumentation och teknikstrul som krävt mycket men gett tillbaka litet. Det har blivit svårare att hålla ihop stora och heterogent sammansatta klasser. Det hör till ovanligheterna att en lärare kan få en vikarie, i stället lämnas en klass utan lärarledd undervisning. Lämpliga läroböcker finns bara i ett fåtal ämnen, i stället får läraren kopiera upp undervisningsmateriel på egen hand.

Jag saknar en diskussion om vilka förutsättningar lärarna behöver för att kunna bedriva ett professionellt arbete. Det finns många skolreformer de senaste åren som har motverkat sina syften, men för de lärare som har varit yrkesverksamma de senaste tjugofem åren finns det några årtal som har varit tydligt avgörande. Det är åren 1991 och 1992. De årens skolreformer utvärderades alltför sent och alltför vagt. Försöken att komma till rätta med problemen har dominerats av de stora aktörerna i skoldebatten. Oavsett partitillhörighet har en extremt marknadsliberal höger och en gammelsocialistisk vänster tävlat i att skylla på varandra. Både kommunaliseringen av skolan 1991 och friskolereformen 1992 ges skulden för skolans sjunkande resultat.

Den gammelsocialistiska vänstern vill av gammal vana ta ställning för de svagaste spelarna i skolans värld – och som sådana uppfattas eleverna. Att minska ner elevernas arbetsbörda genom att förbjuda läxor blir därför ett dagskrav i leninistisk anda. Läxor fördöms, oavsett elevernas ålder, läxornas utformning och vilket ämne det är frågan om.

Den marknadsliberala högern har hämtat sin inspiration från en extrem filosofisk riktning inom nationalekonomin – Chicagoskolan. Dess främste talesman, Milton Friedman, var en enveten förespråkare för ett bidragssystem som gav en skola ett fast bidrag för varje elev. Han kallade detta ”school vouchers”. Genom att rekrytera många elever skulle en skola kunna få höga bidrag. Systemet bakades in i 1992 års friskolereform, det kallades då ”skolpeng”, men det anpassades inte till svenska förhållanden. I USA och Storbritannien finns särskilda examinationsstyrelser som i hög grad ansvarar för betygsättningen med hjälp av skriftliga prov och inspektioner. Betygsättningen ger också indirekt en kvalitetskontroll av undervisningen. Examinationsstyrelserna är helt självständiga gentemot skolorna. I motsats till Sverige är det alltså inte lärarna – eller skolorna – som sätter betyg.

I den svenska praktiken har kombinationen av skolpeng och bristfällig kvalitetskontroll av undervisningen skapat en betygsinflation, allt för att höga lättköpta betyg i en skola ska locka fler elever med åtföljande skolpeng.

I debatten om friskolereformen har de tunga aktörerna satt lärarna på undantag – det har varit ideologin som fått företräde, men det har inte bara funnits en vänster–höger–dimension i skoldebatten. Lärarna har också blivit marginaliserade i en debatt mellan framstegsoptimister och bakåtsträvare.

Framstegsoptimisterna vill slösa och bakåtsträvarna vill spara.

Bakåtsträvarna har inte varit så högljudda i debatten, men de har märkts desto mer som ekonomiska beslutsfattare i kommuner och friskolekoncerner. De vill gärna bortse från modern pedagogisk forskning och utvecklingen av it-hjälpmedel i undervisningen. Pedagogiskt utbildade lärare, datorer och dataprogram kostar pengar. Obehöriga lärare och gammaldags lektionssalar är billigare.

Värst drabbat är gymnasiet, med 43% obehöriga matematiklärare och 40% obehöriga samhällslärare. Datorer och nätverk finns, men de är ojämnt fördelade och illa anpassade till undervisning. En del skolor har åtminstone hårdvaran, de har datanätverk och en dator för varje elev, andra skolor har inte en enda fungerande datasal.

De ekonomiska villkoren har blivit allt sämre. SKL och friskolekoncernerna har varit skickliga på att förhandla ner lärarnas löner och fackförbunden har varit svaga. Trots de senaste årens lönesatsningar hör de svenska lärarnas löner fortfarande till de lägsta i Västeuropa. Tyskland och Luxemburg svarar för de högsta lärarlönerna, grundskolelärarnas löner ligger där mer än 77 % över de svenska (för lärare med mer än 15 års undervisningserfarenhet). I Skandinavien betalas de högsta lärarlönerna i Danmark , lönerna ligger 45 % över de svenska. Samtidigt med den blygsamma löneutvecklingen har den svenska arbetsplatsförlagda lärararbetstiden utökats och den reglerade arbetstiden avvecklats. Kostnaderna för lärarnas fortbildning ligger på bottennivå.

I sin sparnit har bakåtsträvarna till och med försämrat den svenska skolan under den nivå som den låg på för 25 år sedan. Lärarna har knappt tid att granska befintliga läroböcker och i många kurser får eleverna gå utan läroböcker. I de kurser där eleverna verkligen har läroböcker är böckerna i regel begagnade, smutsiga och slitna och böckerna lämnas tillbaka till skolan efter avslutad kurs.

Många lärare hade hoppats att undervisningen skulle få ett lyft av it och datanätverk. Nya spännande interaktiva datorprogram skulle kunna ge eleverna en stimulerande, kunnig och individuellt anpassad undervisning i alla ämnen. De förhoppningarna har i stort sett kommit på skam. Det finns många datorer i skolorna, men deras innehåll är bristfälligt. I stället har vi fått en it-undervisning som koncentrerats till gymnasiets teknikprogram och elprogram, och i skolorna i övrigt har kraven från nya datorprogram för skoladministration och kontroll ytterligare ökat lärarnas administrativa börda. Lärarprofessionen har fått allt svårare att råda över sin egen arbetssituation.

Slagväxlingen mellan vänstern och högern har inte fört skoldebatten framåt. It-utvecklingen har kört över lärarna i stället för att ge dem ett pedagogiskt stöd. Skolpolitiken har hamnat i ett dödläge med fastlåsta positioner.

Vad ska vi då göra? Jag tror att vi måste hitta en väg ut ur den snårskog av fixa idéer, amatörism, illa genomtänkta skolreformer och underfinansiering som definierar villkoren för den svenska skolan. Några steg på vägen:

* Trappa ner det misslyckade styrsystemet med skolpeng för varje elev. Om den individuella skolpengen minskas till hälften kan miljonbelopp frigöras för en finansiering av skolorna som bättre överensstämmer med beprövad erfarenhet i offentlig förvaltning.
* Ge skolorna en mer självständig ställning. Statliga medel ska gå direkt till skolorna och inte ta omvägen över kommuner och friskolekoncerner. Pengarna behövs för en upprustning av ålderdomliga lektionssalar, skolbibliotek och mycket annat.
* Ge lärarna en mer självständig ställning. Lärarna behöver inte fler lagar och förordningar som ska styra deras arbete, de behöver mer resurser till sin undervisning, pengar till egen fortbildning, elevernas läroböcker och studiebesök.
* Ge skolorna och lärarna tillgång till resurser på nationell nivå. Det är slöseri att lärare ska tvingas uppfinna hjulet på nytt varje gång de ska detaljplanera en kurs eller en lektion. Gemensamma kursplaneringar, lektionsplaneringar, övningsuppgifter och prov i alla ämnen kan ligga på internet. De finns redan, det behövs bara en organisation som kan ge alla lärare till gång till dom.

Clas Örjan Spång

Lärare utan frihet

De senaste årens mätresultat från PISA och TIMSS har bekräftat det som lärarna har vetat sedan länge: det har blivit allt svårare för en lärare i den svenska skolan att göra ett bra jobb. Lärarnas tid har slukats upp av en byråkratisk administration och detaljerad dokumentation som krävt mycket men gett tillbaka litet.

De ekonomiska villkoren har blivit allt sämre. De svenska lärarnas löner hör numera till de lägsta i Västeuropa. Samtidigt har den arbetsplatsförlagda lärararbetstiden utökats. Kostnaderna för svenska lärares fortbildning ligger på bottennivå. I många kurser får eleverna gå utan läroböcker, och i de kurser där eleverna verkligen har läroböcker måste böckerna i regel lämnas tillbaka till skolan efter avslutad kurs.

Många hoppades att undervisningen skulle få ett lyft av it och datanätverk. Nya spännande interaktiva datorprogram skulle kunna ge eleverna en stimulerande och individuellt anpassad undervisning i alla ämnen. De förhoppningarna har i stort sett kommit på skam. I stället har skolorna fått en it-undervisning som koncentrerats till gymnasiets teknikprogram, och i skolorna i övrigt har kraven från nya datorprogram för skoladministration och kontroll ytterligare ökat lärarnas administrativa börda. Lärarprofessionen får allt svårare att råda över sin egen arbetssituation.

Den prekära situationen i skolorna reflekteras i elevernas studieresultat. 2013 års PISA-undersökning visade att Sverige, av alla OECD-länder, hade den mest negativa utvecklingen i elevernas kunskaper i matematik, läsförståelse och naturkunskap. Lärarnas pressade arbetssituation har också fått andra återverkningar. Kontakten med eleverna blir ofta lidande. Svenska skolor har den högsta frekvensen av sena ankomster av alla OECD-länder. Skolk och dålig arbetsro i klassrummet är alltför vanliga företeelser.

Försöken att komma till rätta med problemen har dominerats av de stora aktörerna i skoldebatten. Oavsett partitillhörighet har en extremt marknadsliberal höger och en gammelsocialistisk vänster tävlat i att skylla på varandra. Både kommunaliseringen av skolan 1991 och friskolereformen 1992 ges skulden för skolans sjunkande resultat.

Slagväxlingen mellan vänstern och högern har inte för skoldebatten framåt. Skolpolitiken har hamnat i ett dödläge med fastlåsta positioner.

Folkpartiets skolpolitik sedan 2006 har kryssat mellan de olika aktörerna i skolans värld med växlande resultat. Några välbehövliga reformer har gått av stapeln utan gnissel, medan andra har stött på patrull.

Johan Wennströms nya bok Lärare utan frihet. När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen ger ett nytt oväntat perspektiv på den svenska skolans problem. Han menar att olika extrema tankeriktningar både till höger och till vänster fått ett avgörande inflytande över skolan, och att de tankeriktningarna i samverkan format skolan och framkallat skolans haveri. Lärarnas identitet och autonomi har underminerats från både vänster och höger.

Johan Wennström har skrivit en viktig bok. Den bör läsas av alla, inte bara av lärarna.

Clas Örjan Spång