OECD rapporten maj 2015

J52ec2d23c96ab

Jan Björklund beställde OECD rapporten, en stor granskning av svensk skola som utbildningsminister. Detta gjordes efter senaste PISA rapporten.

Vissa punkter har läckt ut redan. En punkt är att svensk skola har otydlig styrning och att det måste vara tydligt vem som har det övergripande ansvaret för resultaten.

Förbättringar och ökade möjligheter för lärare att göra karriär. De bästa lärarna bör lockas till skolor med störst utmaningar.Rektorn ska vara pedagogisk ledare – inte administratör. Det satsas mycket pengar på skolan men dessa används fel. Höj lärarlöner och skapa fler lektioner hellre än små klasser.

Höj  förväntningarna på eleverna  Ökade befogenheter krävs för bättre ordning i klassrummet och även föräldrarnas engagemang lär också lyftas fram.

Reformerna som Jan Björklund sjösatte måste fortsätta

Annonser

Lärare måste kunna bedriva ett professionellt arbete!

De senaste årens mätresultat från PISA och TIMSS har bara bekräftat det som lärarna har vetat sedan länge: det har blivit allt svårare för en lärare i den svenska skolan att göra ett bra jobb. Lärarnas tid har slukats upp av byråkratisk administration , detaljerad dokumentation och teknikstrul som krävt mycket men gett tillbaka litet. Det har blivit svårare att hålla ihop stora och heterogent sammansatta klasser. Det hör till ovanligheterna att en lärare kan få en vikarie, i stället lämnas en klass utan lärarledd undervisning. Lämpliga läroböcker finns bara i ett fåtal ämnen, i stället får läraren kopiera upp undervisningsmateriel på egen hand.

Jag saknar en diskussion om vilka förutsättningar lärarna behöver för att kunna bedriva ett professionellt arbete. Det finns många skolreformer de senaste åren som har motverkat sina syften, men för de lärare som har varit yrkesverksamma de senaste tjugofem åren finns det några årtal som har varit tydligt avgörande. Det är åren 1991 och 1992. De årens skolreformer utvärderades alltför sent och alltför vagt. Försöken att komma till rätta med problemen har dominerats av de stora aktörerna i skoldebatten. Oavsett partitillhörighet har en extremt marknadsliberal höger och en gammelsocialistisk vänster tävlat i att skylla på varandra. Både kommunaliseringen av skolan 1991 och friskolereformen 1992 ges skulden för skolans sjunkande resultat.

Den gammelsocialistiska vänstern vill av gammal vana ta ställning för de svagaste spelarna i skolans värld – och som sådana uppfattas eleverna. Att minska ner elevernas arbetsbörda genom att förbjuda läxor blir därför ett dagskrav i leninistisk anda. Läxor fördöms, oavsett elevernas ålder, läxornas utformning och vilket ämne det är frågan om.

Den marknadsliberala högern har hämtat sin inspiration från en extrem filosofisk riktning inom nationalekonomin – Chicagoskolan. Dess främste talesman, Milton Friedman, var en enveten förespråkare för ett bidragssystem som gav en skola ett fast bidrag för varje elev. Han kallade detta ”school vouchers”. Genom att rekrytera många elever skulle en skola kunna få höga bidrag. Systemet bakades in i 1992 års friskolereform, det kallades då ”skolpeng”, men det anpassades inte till svenska förhållanden. I USA och Storbritannien finns särskilda examinationsstyrelser som i hög grad ansvarar för betygsättningen med hjälp av skriftliga prov och inspektioner. Betygsättningen ger också indirekt en kvalitetskontroll av undervisningen. Examinationsstyrelserna är helt självständiga gentemot skolorna. I motsats till Sverige är det alltså inte lärarna – eller skolorna – som sätter betyg.

I den svenska praktiken har kombinationen av skolpeng och bristfällig kvalitetskontroll av undervisningen skapat en betygsinflation, allt för att höga lättköpta betyg i en skola ska locka fler elever med åtföljande skolpeng.

I debatten om friskolereformen har de tunga aktörerna satt lärarna på undantag – det har varit ideologin som fått företräde, men det har inte bara funnits en vänster–höger–dimension i skoldebatten. Lärarna har också blivit marginaliserade i en debatt mellan framstegsoptimister och bakåtsträvare.

Framstegsoptimisterna vill slösa och bakåtsträvarna vill spara.

Bakåtsträvarna har inte varit så högljudda i debatten, men de har märkts desto mer som ekonomiska beslutsfattare i kommuner och friskolekoncerner. De vill gärna bortse från modern pedagogisk forskning och utvecklingen av it-hjälpmedel i undervisningen. Pedagogiskt utbildade lärare, datorer och dataprogram kostar pengar. Obehöriga lärare och gammaldags lektionssalar är billigare.

Värst drabbat är gymnasiet, med 43% obehöriga matematiklärare och 40% obehöriga samhällslärare. Datorer och nätverk finns, men de är ojämnt fördelade och illa anpassade till undervisning. En del skolor har åtminstone hårdvaran, de har datanätverk och en dator för varje elev, andra skolor har inte en enda fungerande datasal.

De ekonomiska villkoren har blivit allt sämre. SKL och friskolekoncernerna har varit skickliga på att förhandla ner lärarnas löner och fackförbunden har varit svaga. Trots de senaste årens lönesatsningar hör de svenska lärarnas löner fortfarande till de lägsta i Västeuropa. Tyskland och Luxemburg svarar för de högsta lärarlönerna, grundskolelärarnas löner ligger där mer än 77 % över de svenska (för lärare med mer än 15 års undervisningserfarenhet). I Skandinavien betalas de högsta lärarlönerna i Danmark , lönerna ligger 45 % över de svenska. Samtidigt med den blygsamma löneutvecklingen har den svenska arbetsplatsförlagda lärararbetstiden utökats och den reglerade arbetstiden avvecklats. Kostnaderna för lärarnas fortbildning ligger på bottennivå.

I sin sparnit har bakåtsträvarna till och med försämrat den svenska skolan under den nivå som den låg på för 25 år sedan. Lärarna har knappt tid att granska befintliga läroböcker och i många kurser får eleverna gå utan läroböcker. I de kurser där eleverna verkligen har läroböcker är böckerna i regel begagnade, smutsiga och slitna och böckerna lämnas tillbaka till skolan efter avslutad kurs.

Många lärare hade hoppats att undervisningen skulle få ett lyft av it och datanätverk. Nya spännande interaktiva datorprogram skulle kunna ge eleverna en stimulerande, kunnig och individuellt anpassad undervisning i alla ämnen. De förhoppningarna har i stort sett kommit på skam. Det finns många datorer i skolorna, men deras innehåll är bristfälligt. I stället har vi fått en it-undervisning som koncentrerats till gymnasiets teknikprogram och elprogram, och i skolorna i övrigt har kraven från nya datorprogram för skoladministration och kontroll ytterligare ökat lärarnas administrativa börda. Lärarprofessionen har fått allt svårare att råda över sin egen arbetssituation.

Slagväxlingen mellan vänstern och högern har inte fört skoldebatten framåt. It-utvecklingen har kört över lärarna i stället för att ge dem ett pedagogiskt stöd. Skolpolitiken har hamnat i ett dödläge med fastlåsta positioner.

Vad ska vi då göra? Jag tror att vi måste hitta en väg ut ur den snårskog av fixa idéer, amatörism, illa genomtänkta skolreformer och underfinansiering som definierar villkoren för den svenska skolan. Några steg på vägen:

* Trappa ner det misslyckade styrsystemet med skolpeng för varje elev. Om den individuella skolpengen minskas till hälften kan miljonbelopp frigöras för en finansiering av skolorna som bättre överensstämmer med beprövad erfarenhet i offentlig förvaltning.
* Ge skolorna en mer självständig ställning. Statliga medel ska gå direkt till skolorna och inte ta omvägen över kommuner och friskolekoncerner. Pengarna behövs för en upprustning av ålderdomliga lektionssalar, skolbibliotek och mycket annat.
* Ge lärarna en mer självständig ställning. Lärarna behöver inte fler lagar och förordningar som ska styra deras arbete, de behöver mer resurser till sin undervisning, pengar till egen fortbildning, elevernas läroböcker och studiebesök.
* Ge skolorna och lärarna tillgång till resurser på nationell nivå. Det är slöseri att lärare ska tvingas uppfinna hjulet på nytt varje gång de ska detaljplanera en kurs eller en lektion. Gemensamma kursplaneringar, lektionsplaneringar, övningsuppgifter och prov i alla ämnen kan ligga på internet. De finns redan, det behövs bara en organisation som kan ge alla lärare till gång till dom.

Clas Örjan Spång

Lärare utan frihet

De senaste årens mätresultat från PISA och TIMSS har bekräftat det som lärarna har vetat sedan länge: det har blivit allt svårare för en lärare i den svenska skolan att göra ett bra jobb. Lärarnas tid har slukats upp av en byråkratisk administration och detaljerad dokumentation som krävt mycket men gett tillbaka litet.

De ekonomiska villkoren har blivit allt sämre. De svenska lärarnas löner hör numera till de lägsta i Västeuropa. Samtidigt har den arbetsplatsförlagda lärararbetstiden utökats. Kostnaderna för svenska lärares fortbildning ligger på bottennivå. I många kurser får eleverna gå utan läroböcker, och i de kurser där eleverna verkligen har läroböcker måste böckerna i regel lämnas tillbaka till skolan efter avslutad kurs.

Många hoppades att undervisningen skulle få ett lyft av it och datanätverk. Nya spännande interaktiva datorprogram skulle kunna ge eleverna en stimulerande och individuellt anpassad undervisning i alla ämnen. De förhoppningarna har i stort sett kommit på skam. I stället har skolorna fått en it-undervisning som koncentrerats till gymnasiets teknikprogram, och i skolorna i övrigt har kraven från nya datorprogram för skoladministration och kontroll ytterligare ökat lärarnas administrativa börda. Lärarprofessionen får allt svårare att råda över sin egen arbetssituation.

Den prekära situationen i skolorna reflekteras i elevernas studieresultat. 2013 års PISA-undersökning visade att Sverige, av alla OECD-länder, hade den mest negativa utvecklingen i elevernas kunskaper i matematik, läsförståelse och naturkunskap. Lärarnas pressade arbetssituation har också fått andra återverkningar. Kontakten med eleverna blir ofta lidande. Svenska skolor har den högsta frekvensen av sena ankomster av alla OECD-länder. Skolk och dålig arbetsro i klassrummet är alltför vanliga företeelser.

Försöken att komma till rätta med problemen har dominerats av de stora aktörerna i skoldebatten. Oavsett partitillhörighet har en extremt marknadsliberal höger och en gammelsocialistisk vänster tävlat i att skylla på varandra. Både kommunaliseringen av skolan 1991 och friskolereformen 1992 ges skulden för skolans sjunkande resultat.

Slagväxlingen mellan vänstern och högern har inte för skoldebatten framåt. Skolpolitiken har hamnat i ett dödläge med fastlåsta positioner.

Folkpartiets skolpolitik sedan 2006 har kryssat mellan de olika aktörerna i skolans värld med växlande resultat. Några välbehövliga reformer har gått av stapeln utan gnissel, medan andra har stött på patrull.

Johan Wennströms nya bok Lärare utan frihet. När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen ger ett nytt oväntat perspektiv på den svenska skolans problem. Han menar att olika extrema tankeriktningar både till höger och till vänster fått ett avgörande inflytande över skolan, och att de tankeriktningarna i samverkan format skolan och framkallat skolans haveri. Lärarnas identitet och autonomi har underminerats från både vänster och höger.

Johan Wennström har skrivit en viktig bok. Den bör läsas av alla, inte bara av lärarna.

Clas Örjan Spång

GÖR SKOLAN STATLIG NU!

Statligt huvudmannaskap för skolan NU

Göran Persson tog 1991 kommunaliseringen av skolan i egna händer och körde över sina partikamrater. Med en knapp majoritet  (vänstern), drev han igenom kommunaliseringen. Person vältrade över ansvaret för skolpolitiken på kommunerna och regeringen sköt därmed ifrån sig ansvaret för skolan. Göran Person bestämde och drev igenom kommunaliseringen av lärarkåren och det utbröt stora proteströrelser. Enligt en SCB-undersökning var  då 75% av befolkningen motståndare till denna reform. Idag finns det enligt svenska opinionsundersökningar en majoritet  för ett nytt statligt huvudmannaskap för skolan.

Vi ser nu konsekvenserna av kommunaliseringen av skolan. Allt fler larmrapporter har genom åren kommit om tillståndet i skolan. I december kommer den nya PISA undersökningen, vilken troligen inte heller denna gång kommer att visa på tillfredsställande resultat för  svensk skola.

Jan Björklund har drivit igenom flera berömvärda reformer för att förbättra skolan. Trots det återstår mycket att göra. Varje enskilt problem som vi  försöker analysera och belysa  gällande skolan utmynnar  i samma slutsats:

Staten måste återta ansvaret för skolan!

Först då kan vi få en likvärdig skola där alla elever har samma kunskapsmål att arbeta efter, och en likvärdig resultatuppföljning.

En annan negativ spelare i nedmonteringen av skolan är SKL som har motarbetat lärarkåren och inte tycks ha förstått vikten av att ha skickliga lärare och att upprätthålla lärarnas status och löner i nivå med andra akademikeryrken. Man har försökt likställa lärare med andra kommunala yrkesgrupper.  Detta har nu fått till följd att det råder brist på lärare i vissa ämnen, främst ma/no-ämnen samt språk. En stor andel duktiga lärare går dessutom i pension de nästkommande åren samtidigt som nyexaminerade lärare har en bristfällig utbildning i vissa delar. Främst gäller detta läsinlärning. Det syns inte minst i elevernas läsförmåga som blir allt sämre. Eleverna förstår inte lärarna och kan inte kommunicera med dem och lärarna förstår inte elevernas sätt att uttrycka sig skriftligt på högre utbildningar, skriver Ann Heberlein, Lunds universitet på SvD debatt tidigare i höstas.

Numera vittnar lärare också att elever i årskurs  5  inte  kan läsa. Något sådant förekom inte förr när skolan var en statlig angelägenhet – nu sker det även i skolor i socioekonomiskt stabila områden. Inte heller har eleverna en adekvat läskunnighet när de börjar högstadiet. I vissa skolor har  drygt 25%  av 13–åringarna en läshastighet som ligger under normalvärdet. Läskunnighet är en självklarhet för att kunna följa och ta till sig undervisningen  i samtliga ämnen, inte minst i studier på högre nivå.  Nationella prov som genomförs i årskurs 9 och på gymnasiet bör vara ett nationellt kvalitetsinstrument, likt de standardiserade prov som tidigare användes av skolan innan den kommunaliserades.För att säkerställa en rättvis bedömning av eleverna bör proven vara gemensamma för hela landet och rättningen bör göras centralt. Med standardiserade prov kan elever som är i behov av extra stöd tidigare uppmärksammas.  Inte minst av denna orsak krävs en skola som är regelstyrd och inte budgetstyrd.

Hur vi än vrider och vänder på problemet i svensk skola så hamnar vi åter i denna slutsats: Skolan måste bli en statlig angelägenhet – staten måste bli huvudman!

Lärares frihet att tycka till om skolan

munkavleMånga har med stor förvåning och obehag kunnat följa turerna kring Per Kornhall och även om Upplands Väsby kommun varit återhållsamma med sin version så är det ändå en del saker som sticker ut. Det är flera ageranden som kommit så tidsmässigt att de ger intrycket av att arbetsgivaren vill bestämma vilka åsikter en medarbetare får uttrycka. Per Kornhall har det senaste också offentligt varit kritisk mot sin arbetsgivare och det är ju inte direkt lojalt utan ganska sårande för de som drabbas. Dock kan man undra om en kommun styrd med liberala värderingar behöver agera mot ett sådant uppträdande. En offentlig verksamhets viktigaste tillgång är ju att den upplevs som demokratisk och tillåter kritik.

Här är det tänkt att lyfta en mer allmän diskussion om skolans medarbetares frihet. Troligen finns en ingrediens av medarbetares frihet och autonomi i konflikten i Upplands Väsby och att det juridiska kommer att fokusera på detta. Att direkt med lagens hjälp hindra någon att ha åsikter går inte. Det finns dock en stark koppling mellan frihet och yttrandefrihet. En arbetsgivare som är oense med en medarbetare kan kraftigt kringskära medarbetarens frihet och därvid provocera en motreaktion som är otillåten. Tyck rätt annars tar vi bort all din frihet blir budskapet till medarbetare och det är knappast liberalt.

Vad är det då för värderingar som driver arbetsgivare att kontrollera och begränsa medarbetares frihet. Något vi ofta möter är paralleller med framgångsrikt företagande. Steve Jobs skulle aldrig ha accepterat att någon Applemedarbetare offentligt hade uttryckt åsikter på tvärs med hans. Som del av NPM konceptet finns det många inom kommunerna som ger intrycket av att vilja vara skolans motsvarighet till Jobs. Det kan väl låta väldigt lockande när någon inom kommunen med mycket kraft talar om svaga elever och bättre elevfokus, elevdemokrati och ökad frihet för eleven, lokal förankring etcetera. Analyserar man de starka inslag av styrning och hierarkiska synsätt som följer med i paketet så framstår detta som ganska motriktat målen och faktiskt rätt ologiskt. Ledarskapet är viktigt men en verksamhet behöver ett avstamp i de som gör arbetet på ett helt annat sätt. En skola på liberal grund tar fram sina visioner tillsammans med lärarna.

Vad svenska skolan behöver är inte framtagning av spjutspetsprodukter utan ett idogt och positivt sätt att möta ungdomar på miljontals olika sätt. Då är likformighet och hierarkisk styrning inte ett framgångsrecept. Vi har alldeles för ofta drabbats av hårdhänt påtvingade idéer med snudd på noll förankring och tyvärr ren okunnighet om vad som fungerar för elevens lärande. Det finns forskning som visar att starka visioner att enas kring är viktiga för en skola. Dock var det så att när fina och positiva metoder från Nossebro påtvingades Rosengård så blev det dödsstöten för verksamheten där. Forskning visar att det är inte exakt utformningen av visionen som är avgörande utan den enighet som uppnås kring den. Visionerna bör vara väldigt tillåtande för olikheter för att få bästa kraft. En väl fungerande skola skapas genom att bejaka lärares olikheter. Då är olikheter i åsikter också något som arbetsgivaren bör understödja. När arbetsgivare i skolans värld hamnar i konflikt med en medarbetare bör de också inse att hårda tag hämmar många andra lärare också. Det finns många argument för att det är rätt att tillåta en stor frihet i alla skolor.

Medarbetare ska vara lojala med sin arbetsgivare men vilka ska lärare vara lojala mot i sin yrkesutövning. Det finns förstås någon chef som gärna vill se sig själv som motsvarighet till företagets VD men redan tidigare har här påpekats att de där parallellerna till företagsvärlden de kan ha sina svagheter. Här lyfter vi också att skolan i mångt bör ha styrdokumenten som sin ledstjärna och då är det kanske viktigare att lärare har sin viktigaste lojalitet mot detta. Det är nog tillräckligt som det är att lönesättningen ger så mycket makt till kommunen, mer är inte önskvärt. Det finns stora nackdelar med att föräldrar går in och styr och ställer i sina barns skola med orättvisor, konflikter och kvalitetsproblem som resultat. Föräldrarna väljarna är dock skolans viktigaste uppdragsgivare och när det gäller en lärares lojalitet så borde den i första hand vara med dem och inte med en tjänsteman högre upp i hierarkin. Lärares integritet är viktig för en demokratisk skola. I en liberal skola samverkar lärares frihet med behovet av att de ska vara lojala på många sätt. Denna frihet måste då tillmätas ett stort värde.

PS. Denna åsiktfrihetshistoria fortsätter: ”Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd” och jag citerar Per Kornhall: ” får inte upprättelse förrän tidigast om ungefär ett år när Arbetsdomstolen har hunnit pröva mitt fall”. Den här kraftmätningen kring en arbetstagares frihet kommer att pågå länge än.

NPM i skolan

NPM – fungerar det i skolan?

NPM – New Public Management har blivit ett ledord i svenska kommuner och landsting. Även Försäkringskassan styrs enligt denna modell. Socialdemokraterna var de som väckte tanken med NPM och moderaterna hakade på strax efter. Modellen introducerades först i thatchers England och Reagans USA- Den byggde på människans fria val – en god tanke – allas rätt att vara individualister stärktes och i.o.m detta individens rätt till egna val. Men med frihet växer ansvar. Alltmer marknadsinriktade insatser ska göras av dem som tidigare endast var ämbetsmän. MAn ska vara marknadstillvänd och rekrytera via konkurrens allt för att spetsa kvalitetstänkandet.

Men någonstans har det gått fel i skolans värld. Vi har den mest marknadsanpassade skolan tillsammans med ett sydamerikanskt land, Chile. Inget europeiskt land har en så fritt marknadstillvänd skola. 

Så hur marknadstillvänd kan en lärare vara? Vi har Skolverket och läroplaner att rätta oss efter. Vi har  skolförvaltningar på kommunerna samt rektorer att anpassa oss efter. Dessutom ska vi vara konkurrenskraftiga och uppvisa goda resultat som skola.

Påtryckningar från föräldrar kan vara starka både på rektorer och lärare.  Och man kan fråga sig är betygsinflationen ett resultat av detta? Lärare har en tjänsteutövning – att sätta betyg. Samtidigt innebär denna tjänsteutövning att vara marknadsanpassad och attrahera många elever. Det blir som jag ser det en konfliktyta som hamnar i knät antingen hos den enskilda läraren eller rektor.

Går denna ekvation ihop med ett läraruppdrag?

 

 

Liberala lärare goes Vygotskij

Vygotskij är ju hyllad inom svensk skola och en återläsning av hans ”Tänkande och språk” visar att det är med rätta. Storheten består dock mycket i hans förmåga att bygga vidare på andras vetenskapliga resultat och bokens redogörelse för vetenskapens ståndpunkt och Piaget samt många andras upptäckter är en fantastisk grund att starta ifrån.

”Vi är dvärgar som står på jättars axlar”

Hans syn på vetenskap som något som utvecklas och skapas utifrån många andras tankar och vetenskapliga resultat är något som många kunde lära sig av. Det är en vetenskapssyn som liberala lärare helt kan ställa sig bakom och därav så föddes ideen om detta inlägg.

Jag tänkte spegla några grundläggande värderingar för liberala lärare i Vygotskijs vetenskapliga resultat och visa att liberala värderingar passar väl ihop med fri och obunden vetenskap med höga ideal.

  1. En skola för alla, där alla får likvärdiga möjligheter att växa.
  2. Skolan ska bygga på forskning och beprövad erfarenhet, inte på antingen eller.
  3. Lärarna ska ha makten över sin profession

A Synthesis of different psychological learning theories – Piaget and Vygotski beskriver hur dessa forskares resultat kompletterar och bygger vidare på varandra i ömsesidig respekt. Piagets studier av språket och tänkandets utveckling och framför allt små barns egocentriska språk bildar en gedigen grundval för Vygotskijs experiment Där tydliggörs sedan hur viktigt det sociala samspelet med andra barn är för tänkandets utveckling vilket nog är det Vygotskij är mest känd för men också hur mötet med de vuxnas begreppsvärld är avgörande för den fortsatta utvecklingen. Boken innehåller förstås en hel del intressanta psykologiska slutsatser och det är inte konstigt Alexander Luria menar att Vygotskij är grunden till principerna för neuroscience. Det här inlägget nöjer sig dock med att diskutera det Vygotskij säger om lärande.

Alla barns utveckling

20110728-203801För tesen att alla barn behöver skola för att nå sin fulla potential anförs följande citat:

”Den visar också att en medveten undervisning där man lär eleven nya begrepp inte bara är möjlig, utan också kan vara en källa till högre utveckling av de egna begrepp som redan skapats och att ett direkt arbete med begrepp är möjligt i skolundervisningen”

Hur detta sker förtydligas genom detta citat;

”ansamlandet av kunskaper oundvikligen leder till en ökning av olika typer av vetenskapligt tänkande, vilket i sin tur påverkar utvecklingen av det spontana tänkandet och leder till antagandet om att inlärningen spelar en avgörande roll i skolbarns utveckling”

Vygotskij diskuterar teorin om de formella disciplinerna av Johann Friedrich Herbart och hur formaliserad utbildning får kraftfulla effekter på individens utveckling.

”att inlärningen i sin tur påverkar utvecklingen av de högre psykiska funktionerna. Denna utveckling överskrider i hög grad gränserna för ett ämnes speciella innehåll och material, vilket följaktligen också talar för att det finns en formell disciplin som är olika för olika ämnen, men som i regel är karaktäristisk för dem dem alla.”

Det är tydligt att ämnesinnehållet är utvecklande men att den intellektuella struktur som tillgodogörs genom studier av ett visst ämne kan leda till en mycket bredare utveckling inom många områden. Här finns också argument för att alla barn och ungdomar behöver möta ett brett spektrum av olika ämnen för det är först genom detta som de verkligen kan utvecklar en bred intellektuell förmåga. Det finns ingenting i detta resonemang som tyder på att effekterna avklingar utan det här med att ta sig an nya ämnesområden, det berikar hjärnans möjligheter och utvecklar individen oavsett nivå på tidigare erfarenheter.

Det livslånga lärandet kan få stöd i dessa resonemang och alla elever kan ha enorm nytta av skolan. I den svenska skoldebatten stöter vi alldeles för ofta på de som anser att det går att prioritera ned vissa elever då de redan har driv, de är självgående, de klarar sig ändå. Liberala lärares uppfattning att precis alla elever har enorm nytta av skolan, den uppfattningen kan hämta stöd i gedigen vetenskap och Vygotskij.

Vetenskap och erfarenhet

20120118-081416Det har redan demonstrerats vilken gedigen vetenskaplig grund Vygotskij förespråkar och att han demonstrerar vilken nytta vetenskaplig rön kan ge oss i förståelsen av den praktiska skolsituationen. Stora delar resonemanget bygger ju på värdet av vetenskapliga begrepp för barnets utveckling, där dessa bara blir viktigare ju äldre barnet blir, värdet av vetenskap för praktiska situationer är förstås inte alls ifrågasatt. Den frågeställlning som återstår är då i vilken mån skolan behöver bygga på erfarenheter. ”Tänkande och språk” handlar då förstås inte alls om skolans organisation utan bara om barnens utveckling så några konkreta svar på denna fråga lär ingen kunna hitta. Ett litet svar på denna fråga finns dock att hitta i den omfattande kritik Vygotskij riktar mot vetenskapens ståndpunkt.

”Den ena typen använder sig av ytliga metoder, men opererar med barnets reella begrepp. Den andra kan använda mycket mer djupgående metoder analys och experimentmetoder, men bara på artificiellt skapade experimentella begrepp, som från början betecknas med meningslösa ord”

Behovet av att i praktiken komplettera vetenskapliga resultat med erfarenheter blir då alldeles uppenbart. Läggs till detta också de stora områden för ytterligare forskning som Vygotskij lyfter som viktiga så blir bilden riktigt tydlig.

”den otillräckliga experimentella genomarbetningen av de två tidigare nämnda perifera frågorna som undersökningen ställdes inför – frågan om de vardagliga begreppens karaktär och frågan om strukturen hos den psykologiska utvecklingen i skolåldern”

Förutom dessa frågeställningar lyfter han också behovet av att studera specifika egenskaper för begrepp inom ett ämnesområde och att analysera deras struktur genom olika experimentella undersökningar. Citat av Piaget visar att denne väldigt gärna skulle velat kunna gå vidare utifrån det Vygotskij kommit fram till men det är tydligt att den långa perioden då Vygotskijs tankar var dolda för det vetenskapliga området innebar att ytterst lite har gjorts i form av vidareutveckling. Det finns inget av det Vygotskij säger som på minsta sätt innebär att han inte på det bestämdaste värdesätter den erfarenhet som byggts upp inom lärarkåren och hans ödmjuka inställning till sina resultat visar tydligt att det behövs något mer. Detta är inte ett hål som den pedagogiska forskningen av senare datum på något sätt har täppt till.

Utan att påstå att det här på något sätt är ett bevis anser jag att vi kan känna oss trygga i att skapa en skola som både bygger på lärares erfarenheter överflyttade från äldre till yngre lärare och på vetenskapliga insikter med en gedigen bas i Vygotskij och en lång vetenskaplig tradition.

Lärare

syndabock_humbleblomster2Vygotskij beskriver ”vardagliga begrepp och ”vetenskapliga begrepp” där de förstnämnda är något barnet själva tar till sig genom försök och misslyckanden, ”empiri” medan det andra är begrepp vars struktur och definition de måste hämta från vuxenvärlden. Här kommer ett citat kring en undersökning som studerade samhällvetenskapliga vetenskapliga begrepp.

”Det samhällsvetenskapliga begreppet utvecklas i en inlärningsprocess som består av en speciell form av systematiskt samarbete mellan pedagogen och barnet – ett samarbete där barnets högre psykologiska funktioner mognar med hjälp av och under deltagande av den vuxne.”

Det blir därvid uppenbart att pedagoger och lärare är något som förespråkas. Speglas detta i vad Vygotskij säger om barnets behov av att lära sig i grupp så ligger inte slutsatsen långt borta. Skolan behöver lärare. Kompletteras detta med vad Vygotskij säger om barnets förmågor:

”Denna barnets oförmåga att upprätta logiska samband varar ända fram tills att barnet är 11-12 år gammalt, dvs. nästan ända fram till högstadiet. Barnet klarar inte sambandens logik, utan ersätter den med egocentrisk logik.”

Då kan man också dra slutsatser kring vilket omfattande stöd barnet behöver i hela inlärningssituationen. Den skoldebatt som talar om det ”kompetenta barnet” och hävdar att barnet ska styra sin egen inlärning har inget stöd i Vygotskij. Kombinationen av behovet av styrning och behovet av att hålla samman en hel grupp av barn där skolan är ansvarig för inkludering gör behovet av ett bra och starkt ledarskap hos lärarna mycket tydligt.

”De vetenskapliga begreppens utveckling banar sålunda väg för de vardagliga begreppens utveckling, och är ett slags propedutik för denna”

Är ett kraftfullt stöd för skolan som en annorlunda nyttighet där elevernas fritidsaktiviteter får ett större djup och innehåll av det de lär sig i skolan utan att förlora något i sin kraft och kreativitet. Vi hör i skoldebatten en hel del försök att att införa förskolepedagogik högre upp i åldrarna men Vygotskij hade möjligheten att studera sådana försök redan på sin tid och här är hans omdöme om detta.

”Just därför innebär det komplexa systemet ur pedagogisk synpunkt inget annat än att man till skolan överför ett undervisningssystem som anpassats till förskolebarnet. Därmed hjälper de fyra första skolårens undervisning till att befästa de svaga sidorna hos förskolebarnets tänkande. Det är ett system som hänger fast i svansen på barnets utveckling istället för att leda barnet framåt.”

Det finns ett mycket starkt stöd hos Vygotskij för att vi ska ha lärare som är stolta över ett centralt innehåll, utövar ett tydligt ledarskap och att vi därigenom ger eleverna tillgång till en annorlunda nyttigheter som utvecklar dem allra mest.