Skoldatorerna

Väl använda pengar?
(Från SLFFs tidskrift Manus nr 4 2013)

De svenska skolornas satsning på “en laptop till varje elev” är förvånande. Satsningen löser för stunden många av datorindustrins problem. Stora automatiserade fabriker med höga fasta kostnader kan gå igång ytterligare några timmar och spotta ur sig ytterligare några ton billig elektronik. Snart är datorerna förslitna och föråldrade, och det blir dags att leverera nya datorer.

Det är en annan fråga om detta löser något av den svenska skolans problem.

Efter 30 år som datalärare har jag en något kluven inställning till till elevdatorer: Visst behöver varje elev tillgång till en egen dator under en lektion då alla måste ha ordbehandlare, kalkylprogram eller uppkoppling till de enorma databaser som finns på internet. Men det väsentliga är vilka datorprogram och resurser eleven får tillgång till genom datorn. Det är mindre intressant vem som håller i datorn när skolan är slut för dagen.

Självklart är en dator för varje elev ett krav under en gymnasielektion i programmering eller webbutveckling, men datorn kan både vara en tillgång och en belastning i den övriga undervisningen. Den kan lätt spela en destruktiv roll.

Samarbetet mellan elever och samarbetet mellan lärare och elever är ibland ömtåligt. Det är lätt hänt att några av eleverna flyr undan i dataspelens virtuella värld eller i ett slött chattande och surfande om inte skärpt uppmärksamhet mot kompisar och lärare ger dem tillräckligt mycket. Lockelserna är många, lärarens och kompisarnas möjligheter att styra är begränsade.

Datorer kan ge ett utmärkt pedagogiskt stöd, men i de flesta fall räcker det med en enda dator i klassrummet. Helst ska den vara ansluten till en snabb internetuppkoppling och försedd med en projektor med hög upplösning. Det är bra för koncentrationen och gruppdynamiken att hela klassen har en enda bildskärm framför sig.

När jag började som datalärare för 30 år sedan hade jag en vision om hur it-tekniken skulle revolutionera skolan med multimedia och avancerad interaktivitet, där varje elev kunde studera språk, matematik, historia, geografi och alla andra skolämnen i sin egen takt, med sina kamrater,  oberoende av tidigare förkunskaper. De visionerna är sedan länge förverkligade, men inte för några skolämnen.

I stället är det i dataspelens låtsaskrig ungdomarna kan hitta intellektuella utmaningar, snabb interaktivitet, sprakande färger och högt tempo. I bjärt kontrast till de påkostade och fantasifulla dataspelen står de program som skolan använder i undervisning och administration. De är – med några få lysande undantag – lika triviala och rudimentära, nu som för 30 år sedan.

Min slutsats blir därför: Pengarna måste användas rätt! Satsa miljonerna på bättre läromedel och programvara i stället för att dela ut knappt användbara datorer till eleverna, datorer med svag support och en torftig programvara.

Clas Örjan Spång